2004. Världskulturmuseet i Göteborg skulle öppnas. En del i deras utställning handlade om slaveriets historia. Historien om hur Svarta blev Underordnade Vita! Jag och Sten Källman gjorde en film och projektioner. En del i en utställning. Och plötsligt var de här.
Det var ett privilegium att få möta Theodore "Lolo" Beabrun, hans fru Mimerose "Manze" och Hans "Bwa Gris" Dominique. De var som en magnet! Alla ville höra vad de hade att säga. Mitt kök var så fullt som det aldrig har varit. Människor stod i trappan upp till hallen, i dörrposter, varenda stol var fylld. Det är obegripligt att maten räckte till alla!
Vi fick höra om en revolution. Hur människor med blodsmak i munnen krupit över tak och ner i gränder för att föra informationen vidare om att ett folk hade möjlighet att bli fritt.
Vi fick veta hur musiken och konsten spelat en aktiv roll i överföringen av kunskap. Vad som var viktigt då - i den stunden.
Vi lyssnade alla och försökte förstå. Var helt närvarande i mötet. Möten som lär om Livet.
De har berikat mitt liv.
Jag föddes i Småland. De i Världens Fattigaste Land. De har haft ytterligare en katastrof. Förlorade en dotter, ett barnbarn och oändligt många vänner. Deras land är i kris.
Vänner är där då det krisar. Och det gör det. Det är en sådan tid. VI vet aldrig var och hos vem och när. Men det gör det nu. Krisar. Jordbävningar. Orkaner. Vulkaner. Allt borta. Människor under ruiner. Sorg.
101 dagar har gått sedan jordbävningen. Hjälpbehovet är enormt. Länge. Hjälp Haiti! Hjälp Chile! Hjälp Tibet! Hjälp... oss!
Tack! ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar