Vi rullar raskt ner genom Sverige och Danmark. Så Autobahn. Denna otroligt tråkiga väg som gör att hela Tyskland känns grått å långrandigt. Att pigga upp miljöerna här vore en välgärning. Framåt nattkröken hittar vi ett Road House med massor av lediga rum, fantastiska badrum och enorma sängar som erbjuder vila över natten. Vi badar. Ohhh vad vi badar. Skrattar å badar!
Styrkta av en god natts sömn och en rejäl frukost rullar vi vidare söderut. Kartor ska läsas, vägar ska väljas. Vi väljer Brennerpasset genom Österrike. I det sena eftermiddagsljuset gav det valet en naturupplevelse av högsta rang. Bergskedjornas böljande former. Milsvid sikt. Slott och borgar högt uppe på den gyllene bergen ser ut som om de var hämtade ur sagovärldar. Själva vägen förvandlas till guld. Måste tillbaka hit vid tillfälle å bara sitta å titta!
Mörkret ligger tungt över Florens när vi rullar in i staden. Vår lånade GPS tar oss först ut på en liten nattlig rundresa i förorten och vi får klura en hel del över gator å enkelriktade kvarter innan vi finner vårt vandrarhem Casa Dolce Casa. När vi vaknar upp där förstår vi att vi dragit en riktig högvinst. Mitt inne i de gamla delarna av stan med egen terass, olivträd, hängmatta å katt. Tyst. Helt tyst. 200 kr natten och möjlighet att laga eget käk. Trevliga värdar, Vito och Carlos, fixar å städar å tipsar om hur man tar sig fram i Florens. Ett fynd!
Frukostdax i Florens! Vår frukost serveras av vackra Chiara på Mama Bar precis runt hörnet. Just i hörnet Via Panicale å Via Guelfa. Lokalen är liten men här är det fullt av gäster alla tider på dygnet. Man fikar, läser morgontidningen, pratar, spelar på LOTTO, frågar efter vägen, berättar roliga historier, njuter av himmelskt kaffe, panini med omelett och parmaskinka och små förföriskt goda bakelser. I sanning en kärleksfull, varm och livlig knutpunkt där skratten bubblar som sockerdricka.
Men bilen då! Var parkera i dessa trånga gränder? Svaret är enkelt. Det gör man inte. Man hyr in sig i ett garage. Här finns garageverksamhet i varje kvarter med långa MYCKET utförliga prislistor för vad det kostar för varje biltyp. Det är dyrt och att nyttja deras tjänster ett måste då det är garage eller parkeringstillstånd som gäller. Vi prutar från 38 euro per dygn till 20 och förstår sedan att med det ska vi känna oss väldigt nöjda. Det kostar att ha bilen med på resan!
Små gator å små bilar. Bra kombination. De flesta tar sig förstås fram till fots eller på cykel eller Vespa. Men så har vi ju alla dessa små fordon också som verkar vara konstruerade för att rulla just här. Är väldans svag för de små rara FIAT bilarna. Min pappa gav ej en liten FIAT 500 som lekstuga när jag var liten. Den stod högst upp på ett backkrön med utsikt över de stora småländska skogarna. Med den körde jag jorden runt flera gånger om medan grannens tös städade sin lekstuga. Är fortfarande bättre på att resa än att städa.
Heliga Marias blommas basilika har plats för 30.000 personer och är den fjärde största i världen. Byggandet påbörjades i slutet av 1200-talet och har byggts, ritats och byggts om fram till år 1887. Den enorma kupolen har en vidd på 42 meter å väger 37.000 ton! Hela kupolen är ett enda stort solur som visar tiden inne på basilikans golv. Har man kondition nog kan man klättra de drygt 360 smala trappstegen upp till basilikans topp. En pustig klättring om man inte skött sin intervallträning men väl värt besväret. Inne i kupolen kommer man så nära målningarna att man nästan kan ta på dem. De är enorma! Väl uppe får man en utsikt utöver det vanliga. Tog med mina vykort upp och satt i solen och skrev och drömde. Länge!
Festivalen höll sig med ytterligare en hedersgäst - kinesen Shu Yong. Han var representerad med målningar med sina karaktäristiska såpbubblor.
Du kan se CNNs reportage om festivalens öppnande här.
Vi träffade många otroligt trevliga och begåvade konstnärer. "Man kunde ej räkna dem alla"... vill ändå nämna några som gjort väldigt fina verk och som gav sådär lite extra som personer.
Först ut är Launa Beuhler skulptör från Brooklyn, New York. Hon visade blästrade bilder i metall med en politisk tvist.
Yael Kaplan målare och fotograf från Israel blev prisbelönt för sina bilder av föremål som på ett magiskt sätt bytte skepnad i reducerad färg och storlek.
Den danska konstnärinnan Else Pia Martinsen från Danmark visade färgstarka fågelbilder där färgerna gav fåglarna både ljud och rörelse i ett. Else Pia är enormt produktiv och skulle när hon kom åter från Florens påbörja arbete med en mastodontmålning som skulle uppföras på ett äldreboende. Får bli en Danmarksresa när den är klar!
Lana Jean Rose från Oakland CA, bygger sina bilder av egenhändigt gjort papper. Detta gör hon av fibrer från växtdelar. Olika tryck och torktid ger variationer i texturen som hon sedan utnyttjar när hon bygger sina bilder. Lana arbetade tidigare i modevärlden och bar de mest sagolika kretioner, en ny för var dag, under biennalen.
Karel Vreeburg stenskulptör från Nederländerna kammade välförtjänt hem medaljplats i skulptur. Många var de besökare som la pannan i djupa veck för att komma ens nära hur hans stengåtor var utmejslade.
Lisbeth Sandvall från Växjö, Småland Med färger och penseldrag kraftfulla som själva skogen. Lisbeths tavlor jobbar och pratar, dansar och sjunger i perfekt balans.
Maria Stigsdotter Drott konstnär från Varberg fick specialutmärkelse av bienalens president för sina bilder med skira slingrande växter som självaste Linné skull uppskatta att ha på sin vägg.
Övriga svenska delegater var; Ida Bentinger - Stockholm, Christer Bording - Glimåkra, Anne Marie Djurfors - Stockholm, Lisa Davis - Orust, Kristina Granholm - Nossebro, Charlotte Hedberg - Båstad, Idelchi Farangis - Sävedalen, Saroee Danish - Stockholm.
Gunnel Hillerström Bengtsson deltar i 2009 års konstbiennal i Florens som en av 12 svenska representanter. Hon visar tre olika tekniker på biennalen. Olja, pastell och akvarell.
" Min favoritteknik är alltid nästa teknik. Det ännu inte prövade.
Att sätta sig in i en ny teknik är alltid ny lycka. Jag blir helt enkelt överöverlycklig för att det är utveckling. Jag älskar utveckling!
Jag har ett direkt, intuitivt och fysiskt måleri. Processen har en viktig del i bilden och dess utryck till skillnad från många som har oerhört planerade bilder, som följer en tankemall. Det gör inte mina. Hos mej är det processen som är viktig. Ja, den är nästan viktigare än slutprodukten.
Jag anser att om inte den fysiska, måleriska processen avspeglas fysisk i bilden så har något i bilden gått förlorat. Kanske beror det på att jag är en väldigt fysisk person. Jag samlar på kunskap å lägger den i någon slags ryggradsbank för att den sedan skall få komma till uttryck på ett direkt, nästan omedvetet, sätt. Jag blir helt enkelt uttråkad om jag ska måla av mina tankar. Jag vill överraskas av mej själv och enda sätet är att jobba helt intuitivt och snabbt.
Färgerna i sig återspeglar känslor. Vi får periodvis törst efter speciella färger beroende på hur vårt liv ser ut. Jag kan tex få ett väldigt behov av blått. När det är väldigt stenigt och rörigt. Då behöver jag det lugna blåa. Jag har haft perioder med det orange, varma, eldiga som uttrycker de känslor som den orange färgen står för för mej. Som när jag behöver push i det verbala, då har de orange färgerna en större betydelse. Då får jag kraft i de färgerna. Jag ha haft en period med vita målningar. En period som sökte det avskalade, rena runt mej.
Hantverket i mitt måleri får endast ligga som en omedveten grund till det jag vill. Hantverket är absolut inte oviktigt men jag måste frigöra mej från det annars blir det ett fängelse. Hantverket tenderar annars att styra över uttrycket och den ordningen passar inte mej. Tanken stör, jag litar på att handen uttrycker det som hjärnan döljer för intellektet."
Blu Smith är en modern, abstrakt målare bosatt i Victoria, BC, Kanada. Med tjocka energirika penseldrag och linjära former, skapar han textur, vibration och känslor. Hans stil, förmåga och kraft stå solid igenom alla konstnärliga gränser. Hans mentor och inspiratör är den färgrike Mark Rothko. lnspirerad av honom, många resor genom Europa och verk av samtida konstnärer, såväl som de stora mästarna, har Blu utvecklat sin egen stil.
Blu målar i det mindre såväl som riktigt stora formaten. I hans privata samlingar finns produktioner så stora som 6 x 30 meter. Hittills består hans konstnärskap över 500 katalogiserade målningar. Produktionstakten är hög. Med minst en utställning per år de senaste 15 åren har Blu Smith märkt ut sin väg och framtid som abstrakt konstnär. Det var en glädje att få ta del av hans verk i Florens. Håll utkik efter fler av hans bilder på Blu Smith´s officiella site.
I Florens, likväl som i de flesta sydeuropeiska städer, sover man siesta en stund på eftermiddagen. En liten power nap som ger kraft att köra ett pass till på dygnet - nattpasset.
Efter fantastiska 2 veckor packade vi ihop våra prylar för att ge oss ut på Guldvägen hem. Vi fick uppleva Italienska Alperna i strålande sol och Brenner passet i solnedgång ännu en gång. Det kändes som om varit borta jättelänge. Bilen var fullpackad med pasta, vin, mandelskorpor, olivolja och parmesanost. Kamerorna var fulla av bilder, sinnet fullt av mjuka glada minnen och skratt. Vi var två helt nya personer som satt i bilen på väg hem. Trötta men utvilade, starka, glada. Nära varandra som vanligt men närmare varandra än på länge. Andades i samma rytm. Stilla skrockande över knasiga möten å knäppa situationer. Flera gånger sa vi att det borde vara obligatoriskt för vuxna människor och vänner att ge sig ut på äventyr ihop lite då och då. Vi färdades i den vackraste av världar och vi längtade lite - hem...
Väl uppe i bergen började det snöa. Vintern kom oss till mötes. Tomtar å troll, jul å paket, änglar i snön, julgran å sill... Sommardäck. Jo, jo... Förbjudet med dubbar i Europa så sommardäcken var på.
OK Baby, vi kör! Sakta men säkert tuffade vi på. Ibland nere i 70 men vi kom framåt. När snön faller så finns det en tidsfaktor i resan som blir viktigare än annars. Tid reglerar snömängd. Vi kör..!
Sydtyska Autobahn är bergig väldigt långt upp i landet. Autobahn på natten i december är tre kolsvarta filer snömodd i långtradarnas land. Eftersom bara två filer användes alls och den innersta mest så var det också den innersta filen som kändes farbar. Men nix nej. Denna filen tillhör långtradarna och mittfilen därtill. På natten är Autobahn deras och kör man inte långtradare så får man stå ut med rent av oförskämda snubbar som tutar å tjatar å bländar å tränger en liten bil som försiktigt tar sig fram och försöker smyga mellan de stora monstren.
Vi kan både svära å tugga snus om så skulle behövas men vi kan inte rekommendera någon att fajtas om utrymmet med dessa monstermän. SOV på hotell, sätt på vinterdäck eller stanna hemma (nej, såklart inte!) men åk inte i sydtyska alperna på natten i snömodd med sommardäck. Och OM ni gör det! Tag med handgranater och basebollträ. Någonstans mellan Leipzig och Hamburg släppte det och chaffisarna började bete sig som folk igen men natten var tuff.
En liten power nap i Danmark och vi rullade över Sveriges gräns igen. Trötta, trötta, trötta men fnissigt glada. Vi lekte med tanken att vända bilen... å köra tillbaks igen! Italy... Ti vogliamo bene! ♥
